Helsingborgs IF bildades den 4 juni 1907. Det skedde efter att de konkurrerande klubbarna BK Svea och Svithiod efter långa och stundtals besvärliga diskussioner bestämt sig för att gå ihop. Sammanslagningen skulle ge Helsingborg möjlighet att skapa ett lag som kunde ta upp kampen med de bästa lagen i Sverige och Skåne.
Upphovsmannen var en man vid namn Tage Johansson, medlem i Svithiod och sedermera vice ordförande i HIF för flera decennier framåt.
På denna tid förekom mestadels vänskapsmatcher eller enskilda pokalturneringar. Lagen från Helsingborg hade fram till sammanslagningen haft svårt att hävda sig mot dåtidens skånska storheter som exempelvis Väsby (!), Höganäs BK och Malmö BI. Men med nybildade HIF skulle det bli annorlunda.
Första säsongen spelade laget 19 matcher. Av dessa vanns tio, tre slutade oavgjorda och sex förlorades. Premiärmatchen var rena helsingborgsderbyt, för motståndet svarade IFK Helsingborg och HIF vann med 6-2.
Redan första året nådde HIF finalen i skånska mästerskapen, fick där möta Malmö BI som vann med knappa 3-2.
1909 blev HIF skånsk mästarklubb. En titel som innebar att laget fick åka ända till Göteborg för att där möta dåtidens storhet inom svensk fotboll, Örgryte IS. En uppgift som dock visade sig övermäktig. ÖIS var överlägset; segersiffrorna skrevs till 12-1.
Den första stora idolen i HIF hette Otto "Petter" Malm. I tjugo år, från 1907 till 1927, höll han en ordinarie plats i A-elvan. Han lade av omedelbart efter det att genomfört sin 500:e match. På denna tid hann han åstadkomma inte mindre än 735 mål! Snacka om målskytt.
Vid sommar-OS i Stockholm deltog Petter Malm som reserv i det svenska landslaget och noterades under sin karriär för totalt elva landskamper.
HIF:s verkliga storhetstid inträffade dock några efter det att Malm lagt fotbollsdojorna på hyllan. Visserligen deltog laget i den första allsvenska serien, 1924, och belade där en sjätteplats. 1926 fick HIF så nöja sig med stora silver på 9/1000 delars sämre målkvot än Örgryte. Men 1929 hände det sig att HIF nådde ända fram. Det blev guld! Med två poängs marginal snuvade helsingborgarna Örgryte på seriesegern.
Bland dåtidens stora favoriter fanns spelare som målvakten Sigfrid Sigge Lindberg, Nils Axelsson, Charles Brommesson, skyttekungen Harry Lundahl, irrationelle Knut Kroon och lille finuerlige Albin Dahl.
1930 gjorde HIF om bedriften, inför 18.661 åskådare mot Gais i Göteborg säkrades guldet efter en 3-0-seger.
Efter ett mellanår kom så serieseger nummer tre 1932. HIF stred framförallt med Gais om guldet och bland lagets stjärnor återfanns fortfarande trotjänare som Nils Axelsson och Knut Kroon. Men i mål stod Folke Friis, som efterträtt redan legendariske Sigge Lindberg.
Fjärde allsvenska segern kom så 1933. Över elvatusen åskådare hyllade laget på Olympia efter 2-0 mot IS Halmia i slutmatchen som spelades 21 maj (höst-vår).
Men alla storhetstider har som bekant ett slut. För HIF innebar säsongen 1935 en dyster vändpunkt. För första gången föll laget ur allsvenskan. Det dröjde till 1937 innan HIF var tillbaka, nu med delvis nytt lag. Bland profilerna märktes inte minst Malte Mårtensson, Svarta Blixten kallad. 1939 kämpade laget om seriesegern men fick nöja sig med stor silver.
1941 blev ett minnesvärt år. Denna säsongen erövrade HIF dubbeln, detta genom att spela hem slutsegern i såväl svenska cupen som allsvenskan. På Svenska Flaggans Dag delades guldmedaljerna ut på Olympia inför jublande åskådare.
Men resten av 1940-talet blev inte alls lika framgångsrikt. Mest handlade det om mellanår, fast 1949 utgjorde ett lysande undantag. HIF och Malmö FF kämpade i toppstriden. HIF fick till slut nöja sig med stora silver, men båda lagen hamnade på samma poängtal. Skyttekung var Carl-Johan Franck, som gjorde 19 mål på hela säsongen. I laget fanns legendariske Kalle Svensson, sedermera med tillnamnet Rio-Kalle, Sven-Ove Svensson, Åke Jönsson och Hasse Persson, för att nämna endast ett fåtal.
Året därpå slogs nytt publikrekord på Olympia när 25.099 personer mötte upp för att följa skånederbyt HIF-MFF. HIF slutade trea i allsvenskan.
1951 gav sig laget i väg på en turné till Fjärran Östern, vilket väckte stor uppståndelse vid denna tid då de flesta klubbar höll sig innanför landets gränser. Utlandsresor var dyra och i många fall svårbemästrade.
Ett märkesår i svensk fotbollshistoria är 1958. Då ägde fotbolls-VM rum på svensk mark och blågult tog sig ända till finalen, men där blev Brasilien med stjärnor som Pelé och Garrincha övermäktigt. Kalle Svensson stod i mål, var ende helsingborgare på plan och genomförde här sin tredje VM-turnering.
Största framgången på 1960-talet var tredjeplatsen i allsvenskan 1967 med bland andra Inge "Guldfot" Danielsson i laget.
Men året efter blev desto tuffare. HIF ramlade ur allsvenskan efter att i avslutningsmatchen åka dit med 1-6 mot Åtvidabergs FF på Kopparvallen. Det hjälpte inte att HIF under säsongens skrapat ihop lika många poäng som AIK, som klarade sig kvar. Målskillnaden räckte inte till varför division 2-spel väntade.
De flesta var inställda på en snabb comeback i storserien. Men det skulle dröja länge, länge, ja närmare bestämt 24 år och elva dagar innan HIF åter kunde kalla sig allsvenskt.
Inre schismer och föga smickrande spelaraffärer följde under ett antal år. Ja, det gick så illa att HIF ramlade ner i division 3 1972 och 1973. I mitten på 70-talet värvades Kalle Stridh,som skulle visa sig bli skyttekung flera säsonger framåt. 1976 hämtades bollbegåvningen Roger Magnusson hem till Sverige från olympique Marseille, men han gjorde aldrig någon succé på Olympia. En 25-årig engelsman värvrades också från Preston North End. Hans namn: Stuart Baxter, numera välkänd tränare i AIK.
1981 debuterade en 17-åring vid namn Roland Nilsson i A-laget, framsläppt av tränare Bertil Hansson. Roland Nilsson fick också göra entré i junior-EM och gjorde här mål mot Polen.Som 19-åring försvann han dock från HIF, lockad till storklubben IFK Göteborg där han så småningom skaffade sig en plats i landslaget och ja, resten känner ni till. Proffs i Sheffield Wednesday, hem till HIF, proffs i Coventry och nu, sen två år tillbaka, åter på Mammas gata i Helsingborg. En av Sveriges främste fotbollspelare genom tiderna, det är bara att kolla in landskamps-statistiken, gör fortfarande stora tjänster för sitt HIF.
Efter idogt kämpande första halvan av 1980-talet blev det aldrig allsvenskan för HIF.Istället inträffade den stora besvikelsen 1986 med att laget föll ur näst högsta serien och åter fick ta nya tag i tredje divisionen. Bosse Nilsson tillträdde som tränare och fick sätta igång med att bygga ett helt nytt lag. Grabbar som Piter Esberg, från Öis,och Lino Boriero från Öster, värvades och dessa blev de första nytillskotten i Bosse Nilssons bollvänliga lagbygge.
1989 tog Ingvar Wenehed över ordförandeklubban. Han började med att locka hit gamle MFF-målvakten Janne Möller. Mikael Ragvald hämtades från Markaryd. Och redan första året blev det serieseger i division 2. 1990 var HIF uppe i näst högsta divisionen och var faktiskt på vippen att ta sig direkt tioll allsvenskan, men fick nöja sig med andraplatsen efter BK Häcken. Också 1991 var HIF ytterst nära att ta sig upp i storserien, men stupade efter ett rafflande kvalspel på Ruddalen mot Västra Frölunda. Men 1992 gick det äntligen vägen.
Efter 3-0 hemma och 6-1 borta mot IFK Sundsvall i kvalspelet var den allsvenska biljetten ordnad. Stjärnorna i laget var Mats Magnusson, Henrik "Henke" Larsson, Jonas Dahlgren, Anders Jönsson och Lino Boriero.
HIF var tillbaka i allsvenskan, där laget hör hemma.
Och resten av 90-talet utvecklades klubben både sportsligt och, inte minst, organisatoriskt och ekonomiskt.
Reine Almqvist tillträdde som tränare och lotsade laget ut i Europa, med åttondelsfinal i Uefa-cupen mot Anderlecht som höjdpunkten. På vägen slogs bland andra engelska storlaget Aston Villa ut.
1998 kom norrmannen Åge Hareide som tränare. I laget fanns grabbar som Magnus Powell, Mattias Jonsson, Andreas Jacobsson och Sven Andersson i målet. Första året var det på vippen att det blev guld, men laget snubblade på millinjen. 1999 inträffade det däremot, på det gamla seklets sista säsong.
HIF erövrade guld i allsvenskan och, inte nog med detta, spelade även hem segern i svenska cupen. Det bästa året i klubbens historia, med tanke på att det också blev avancemang i uefa-cupen mot Parma. Förra gången cupen och serien spelades hem (1941) existerade ju inget europacup-spel.
Att toppa det resultat var inte lätt men det var precis vad som hände under det nya millenniets första säsong. Även om det såg mer än besvärligt ut till en början. Nye tränaren Nanne Bergstrand såg ett helt anfall försvinna och blev tämligen raskt på det klara med att det behövdes nytt blod.
Nicklas Persson, Jozo Matovac, Álvaro, Hasse Eklund och Jesper Jansson kom till och det osannolika inträffade. Miraklet i Milano men San Siro-Svens straffräddning ordnade biljetten till UEFA Champions League. Väl där blev det poäng mot alla motståndarna och en ansenlig mängd pengar i ladorna.
Lägg därtill att det nästa blev guld igen. I sista Allsvenska matchen säkrade HIF stora silvret vilket innebär att det blir fortsatt spel i Europa. Till hösten handlar det om UEFA-cupen igen och Claes Johansson som tog över efter Ingvar Wenehed efter förra årsmötet kommer att få föra HIF ut på den internationella scenen igen.
Dessutom kommer HIF mycket väl rustat i kampen om de Allsvenska medaljerna 2001. Ytterligare ett guldår för HIF?
